Till minne av Mozart

Mozart, min första hund var en omplceringshund. Han kom till mig i september -97 och då hade han inte fyllt två år. Jag kommer aldrig att glömma första gången jag såg honom. När den förra ägaren öppnade dörren så var det inga tveksamheter om att honom skulle jag ha! Han var min! Och förmodlingen så kommer han alltid att vara den billigaste hunden jag någonsin kommer att köpa. Priset var 1 kr för den förra ägaren ville att han skulle få det bra. Bra tyckte han nog att han fick det, för jag kom ihåg att vi träffade den förra ägaren ungefär en vecka efter att jag tagit honom och hur mycket han än pockade och lockade så tittade Mozart inte åt honom. Han hade flyttat å det bestämdaste!

Eftersom jag är uppvuxen med en pappa som alltid haft hund och jagat så föll det sig självklart att jag skulle aktivera honom. Så jag gick min första kurs ute i Dalsjö och tyckte det var otroligt roligt. Mozart var otroligt lättlärd och det gjorde ju saken ändå roligare. Efter ett tag kom jag i kontakt med "Colliegänget" och där lärde jag mig otroligt mycket.
Vi började spåra och jag fastnade direkt för det. Många gånger tvingade Mozart mig att sätta mig på stubben och fundera över träningen. Jag kan lugnt säga att han lärde mig att tålamod är ett måste. Är du sur och på dåligt humör, då kan du roa dig bäst du kan själv, tyckte han. Jag kommer aldrig heller att glömma träapporterna i spåret. De förstod han sig inte på alls. Jag kämpade och kämpade. Folk sa åt mig att lägga ner projeket. Men fan heller tänkte jag så vi kämpade på och fick utdelning! Vilken lycka!

Tillsammans gjorde vi vår första lydnadstävling i Skellefteå. Efteråt kom jag ihåg att jag tänkte, fanken är det så här lätt att ro hem ett 1:a pris. Domaren sa när jag hämtade kritiken att vi såg jätte trevliga ut tillsammans. Så jag sken i hällregnet!

Alla sagor har ett slut även den här. Under -99 började hans mage att krångla och jag höll på ett år med att försöka få till det. Det var mycket oro och tårar under det året. TIllslut gick det inte längre. Kom hem runt 17-tiden och skulle gå ut med honom. Pappa hade just kommit förbi. När jag var ute och rastade honom så sträckte han på sig och jag såg att han hade ont i magen. Nä, nu går det inte längre. Direkt jag kom in igen sa jag till pappa, att kan de ta emot oss så far vi. Så jag ringde min veterinär i Vännäs och hon var på väg in så vi fick komma. Ringde även Jenny och hörde om hon inte kunde följa med eftersom hon var så positiv för honom och jag behövde stödet. Å det kunde hon. Stunden när vi kom till Vännäs är det värsta jag varit med om. För när jag öppnar bilen så ut hoppar en hund som inte fyllt fem år och som en utomstående aldrig skulle kunna drömma om vad man var där för att göra. Jag bestämde direkt att vi skulle hålla till ute så han fick somna in en vacker sommarkväll i det fria.

Tack Mozart för allt du lärt mig. Qurre har en otrolig nytta av det idag.

image40


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0