2007-11-10 Lördag
Idag var det riktigt härligt väder ute. Nån minusgrad och ingen nederbörd. Så med dunjacka och kaffetermos packat i bilen passad jag och Anna på att fara till Ersmark och spåra. (Just nu är det väldigt mycket passa på, för man vet aldrig vilket väder som är på väg...). I Ersmark var det verkligen jättefina spårmarker. Kul också med nya ställen, jag blir lite mer motiverad själv till att gå roliga spår än att trampa runt i samma marker hela tiden.
När jag skulle gå Wilmas spår så händer något som händer mig väldig ofta, speciellt i nya marker. Jag planerar först lite grovt och sen börjar jag gå. Idag skulle jag göra en liten vända och sen gå ner på en åker. Men som vanligt så hittar jag spännande underlag, stigar och bäckar och den lilla vändan blir lite längre än tänkt och så plötsligt måste jag börja leta den där jäkla åkern. Kanske är det en träningsssak...?? Just nu är det iallafall perfekt att spåra på åker. I rimfrosten ser man tydligt hur man har gått. I vanliga fall känns det verkligen som att man tappar kontrollen eftersom det är svårt att tejpa eller snitsla.
Medans spåren låg passade vi på att fika och sen fick Qurre en sakstig med tre av Annas grejer bara för att träna att komma med andras ROLIGA grejer (och som han tycker han kan ha lite för sig själv...). Med de två första grejerna gick det jättefint. Den sista grejen var som ett långt skinn av ett fd mjukisdjur, den var svår tyckte Qurre. Han provade att lägga grejen en bit bort från mig och hoppades att belöningen skulle komma ändå. Man kanske har tur... Så jag provade taktiken att fresta lite med belöning och bara vänta på att han själv skulle klura ut vad som gäller. Till slut så fick jag in skinnet också.
Spåret gick överlag jättebra. Marken var frusen och det märktes att på honom att det var lite annorlunda. Tempot blev lägre och det tog även en liten bit innan han fäste på spåret. De två första pinnarna var helt vanliga spårpinnar. Jag provade att belöna med kongen. Att bygga upp förväntan så han kommer snabbt till mig och på så sätt inte få arton pinnar av en. Det funkade ganska bra men det gäller att vara jäkligt uppmärksam på honom och så fort han har vittring på en pinne, då ska kongen finnas redo. Så där få vi jobba vidare och se om det kan vara en bra lösning på ett mer tävlingsmässigt spår där pinnarna helst ska vara i ett stycke...
Efter spåret for vi hem till Anna och gick en sväng med hundarna.
På kvällen tränade vi lite tvärt inne. Sambon fick fungera som störning medans han dukade av bordet. Vi körde tramp på grytunderlägg, position och apportering med spagettislev. Några snabba lägganden och platsliggning med dold förare bakom köksinredning. Så mycket man hinner om man bara tar sig för.
När jag skulle gå Wilmas spår så händer något som händer mig väldig ofta, speciellt i nya marker. Jag planerar först lite grovt och sen börjar jag gå. Idag skulle jag göra en liten vända och sen gå ner på en åker. Men som vanligt så hittar jag spännande underlag, stigar och bäckar och den lilla vändan blir lite längre än tänkt och så plötsligt måste jag börja leta den där jäkla åkern. Kanske är det en träningsssak...?? Just nu är det iallafall perfekt att spåra på åker. I rimfrosten ser man tydligt hur man har gått. I vanliga fall känns det verkligen som att man tappar kontrollen eftersom det är svårt att tejpa eller snitsla.
Medans spåren låg passade vi på att fika och sen fick Qurre en sakstig med tre av Annas grejer bara för att träna att komma med andras ROLIGA grejer (och som han tycker han kan ha lite för sig själv...). Med de två första grejerna gick det jättefint. Den sista grejen var som ett långt skinn av ett fd mjukisdjur, den var svår tyckte Qurre. Han provade att lägga grejen en bit bort från mig och hoppades att belöningen skulle komma ändå. Man kanske har tur... Så jag provade taktiken att fresta lite med belöning och bara vänta på att han själv skulle klura ut vad som gäller. Till slut så fick jag in skinnet också.
Spåret gick överlag jättebra. Marken var frusen och det märktes att på honom att det var lite annorlunda. Tempot blev lägre och det tog även en liten bit innan han fäste på spåret. De två första pinnarna var helt vanliga spårpinnar. Jag provade att belöna med kongen. Att bygga upp förväntan så han kommer snabbt till mig och på så sätt inte få arton pinnar av en. Det funkade ganska bra men det gäller att vara jäkligt uppmärksam på honom och så fort han har vittring på en pinne, då ska kongen finnas redo. Så där få vi jobba vidare och se om det kan vara en bra lösning på ett mer tävlingsmässigt spår där pinnarna helst ska vara i ett stycke...
Efter spåret for vi hem till Anna och gick en sväng med hundarna.
På kvällen tränade vi lite tvärt inne. Sambon fick fungera som störning medans han dukade av bordet. Vi körde tramp på grytunderlägg, position och apportering med spagettislev. Några snabba lägganden och platsliggning med dold förare bakom köksinredning. Så mycket man hinner om man bara tar sig för.
Kommentarer
Trackback
